Jag talar ut

Jag klättrar uppåt… forts. på jag talar ut.

Tack så mycket för alla fina ord jag fick av er när jag skrev texten “Född med silversked i munnen, nä inte jag.”

Nu fortsätter jag.

♥♥♥

Nu vill jag mer prata om att det går att bygga upp sig. Det går att kämpa. Jag och min man är av samma karaktär. Hur djupt vi än är i skiten så kämpar vi för att komma upp till ytan.

Min man är en kämpe och jag glömmer många gånger bort vad jag själv åstadkommit. Fast när det egentligen varit något vi gjort tillsammans. Vi kämpade innan vi träffades men vad vi lyckas göra tillsammans är ju något helt galet underbart tycker jag. Förutom lilla Isak som egenligen bara krävdes vår kärlek så har vi byggt upp våra liv men fört jobbiga jobb med skit lön till bra jobb med bra lön och när det gäller mannen hade han ju bra lön men en skit arbetsplats rent ut sagt, det vet ni ju efter att ha läst det här.<—

Men nu studerar mannen för att nå sina mål. Han kämpar verkligen på en utbildning som är svårare än man kan tänka sig. En intensiv 2 års utbildning som behandlingspedagog men han kommer bli en så bra en. 🙂

Jag själv jobbar på kundtjänst och sitter i telefon hela dagarna. Jag har trevliga kollegor och én bra arbetsplats. Här kan jag tänka mig stanna ett tag och när det gäller varseln vi hade så ser läget stabilt ut nu.

Men det har ju som sagt inte alltid varit så bra. När jag tänker tillbaka så minns jag inte så mycket av min barndom. Jag tycker det är så sorgligt att inte komma ihåg. Vet inte om det blivit värre sen mamma gick bort för snart 3 år sen. Vad tiden går fort asså. Min älskade fin mamma. Ja vi hade det tufft när vi var små men inte så konstigt när ho hade skit uppväxt av sin mor. Mamma fick mig som 19 åring. Eller hon hade precis fyllt 19 år när hon fick mig. Jag förstår att det inte är lätt. Jag hade jätte mycket aggressionsproblem när jag flyttade hemifrån och jag kan bara tänka mig hur det då var för mamma efter hennes uppväxt.

Fast jag tror ändå jag hade bra i början och vad jag förstått det av andra. Det var när man blev äldre som det blev jobbigt hemma som jag skrivit tidigare.

Jag vill ju skriva så mycket men hur mycket får man liksom skriva så här mitt på nätet så alla kan läsa det. Jag vill bara skrika ut alla hemska saker min mormor gjort och varför jag inte har någon kontakt med den häxan men kanske säger lagboken annat om vad man skriver offentligt. Någon som vet? Får jag skriva att hon är en falsk häxa som jag kanske känner är skyldig till att min mamma inte lever? Men vad vet jag, jag vet inte men det verkar som att elaka människor lever läånge. Ska jag kanske skriva en roman och byta ut namnen? För hur funkar det att skriva en memoar? Får man skriva vad som om personer för dem kanske hävdar att det inte är sanning eller bli förbannade att man talar ut?

Skönt är dte iaf att ha en blogg där man kan tala ut. En en massa underbara personer som peppar en. Visst har jag tagit mig igenom en del och det förflutna är inget som plågar mig så men det finns ändå där och man bär omkring en smärta eller sorg resten av livet fast man ändå har bearbetet det. Eller har man?

Att förlora sin mamma är hårt. Det har fått en att funderar mer över livet. Att bli rädd för döden. Och rädd för att förlora fler man älskar. Mamma och jag var ändå varandra väldigt nära trots våra konflikter. Och vi byggde upp våran relation mer med tiden ett tag efter jag flyttade hemifrån om ändå en annorlunda relation då vi var mer som kompisar och delade på allt. När hon begravdes så begravdes också en del berättelser eller hemligheter vi hade som ingen annan visste.

Att se mamma på sjukhuset var fruktansvärt. Jag känner att jag vill gå tillbaka till det. Det där samtalet min mormor gjorde till mig. Hon ringde och sa att nu måste hon berätta oavsett om mamma bett henne om tystnaden och att mormor inte skulle berätta att mamma låg på sjukhuset. På tionde dagen valde min mormor att öppna käften. Då hade mamma blivit så förgiftad i kroppen att hon inte kunde prata längre. Mormor varnade inte mig eller något när hon förklarde att mamma var på sjukhuset och lät väldigt luddig och skum. Hon sa att det är på den och den avdelningen som min mamma låg och att det var första dörren till vänster… jag skyndade mig och min kille följde med.

Väl inne i rummet fick jag syn på en annan kvinna. Sängen ligger högt och en svullen kvinna som är helt gul och utploppade ögon ur ansikten som såg ut som en familjemedlem av Bart Simsons. Hon såg ut som en seriefigur och jag hann ju före min kille som snabbt såg den här kvinnan med. Jag höll andan och skyndade ut ur rummet.

M mötte upp mig utanför rummet jag säger till honom:

“Är det min mamma? Är det hon? Nä det är det väl inte.”

“Jo” Svarar M asså min kille. Han hade kallat på min mamma. “Gaby, gabby” Då hade hon med hes röst svarat “Ja”.

Jag bröt totalt ihopa, att det var min mamma som låg där var helt overkligt. Det var inte hon. Den bilden som jag såg när jag stormade in och såg hennes sådär har etsat sig fast i mitt minne. Det var som om min mormor hade väntat till rätt tidpunkt då min mamma var som värst och sen ringt oss. Ja hon är rätt sjuk ska jag säga. Dessutom hade jag fått veta tidigare om mamma så kanske vi hade hunnit byta några sista ord. Mormor tänkte bara på sig själv för jag vet hur hon tänker.

Nä nu blir det för tungt, får bryta men fortsättning följer…

My good, det blir bara längre och längre ja om någon orkar läsa…

Du kanske också gillar...

0 Comments

  1. Oj,kan tänka mig att du behöver en paus i skrivandet. Det kan inte vara lätt att prata om det där.
    Jag kan inte ens tänka mig att någon när och kär skulle gå bort. Och ens mamma dessutom. Snyft!
    Kramar om!
    Kraaaam!

  2. oh skickar en stor kram. Jag tycker det du skriver känns helt okej och skriva om i en blogg. du nämner inga namn och då kan ingen ta illa vid sig för ingen vet vem din mormor är. när det gäller memoarer i bok får tror jag man får använda riktigt namn. det har andra gjort.

  3. sitter med tårar i ögonen det berör verkligen det du skrivit. jag förstår dig och även jag har medlemmar i familjen som är konstiga och sjuka. dock inte min mormor eller så men andra och man blir arg och besviken och ilskan och sorgen sitter kvar för evigt. ibland glömmer man bort den men ibland smyger den tillbaka och påminner en om en massa hemska saker.

    jag och min kille är där och kämpar oss upp nu, vår ekonomi är inte den bästa våra jobb är skit jobb våra löner är skit löner. vi sliter sönder oss för lite pengar. men vi har inte turen på vår sida när det gäller jobb och pengar. det är jobbigt och det tär på en men som du skriver om dig och din kille att ni kämpar på och det försöker vi med men ibland så orkar inte jag, jag vill bara sticka och börja om från början på egen hand. för det känns ibland som att man inte räcker till om du förstår vad jag menar. att det inte finns någon annan utväg liksom. men jag älskar min kille han är så underbar och bara tanken att va utan honom dödar mig men ibland så tänker jag att vi kanske för otur för varandra när det gäller jobb och pengar. att man kan inte få både och. antingen kärlek eller ekonomi. 🙁

  4. De kan inte ha varit lätt. Att inte bli förbered på något sådant.
    Att få se sin mamma sista gången på det visset.
    Ååå va jobbigt.
    Styrke kramar

  5. Massor med kramar till dej gumman. Fy vad tungt att behöva se sin mamma på det viset, och ännu värre att veta att mormor kunde sagt till tidigare. NÄ fyy 🙁
    Kramar!!

  6. jag kör oftast 0-2 dagars vila i veckan.. 😀 dagen har gått bra men är lite mör i huvudet efter dagens jobb ^^ själv?

  7. sv: åhh va härligt! Vi på loverboys hoppas verkligen att du får en super sommar 😀

  8. Jag sitter här med tårar i ögonen och känner att jag bara vill ge dig och din fina lilla familj en stor bamsekram <3

    Underbara fina du <3

    Du är en genom gooooo tjej och jag är så lycklig över att jag har fått och får träffa dig <3

    Kram

  9. Så otroligt starkt av dig i berätta! Ifall du vill skriva av dig mer skaffa en privat blogg vid sidan om? Jag har det. Av på dina kommentarer bär jag kmr hem mammas data la ner igår bär jag skulle svara t dig.

    Massor av kramar till dig!!

    1. Sojka framtid says:

      @Charlie, Tack för tipset. Får se om jag gör det. Har redan mycket att hålla reda på så jag vet inte om en extra blogg hade gjort det bättre. 🙂

      KRAM♥

  10. Det finns egentligen ingenting man kan säga om en sådan upplevelse annat än att jag förstår din ilska och förtvivlan!!
    Jag slapp som tur var se min mamma eftersom det var min man som gick upp till hennes lägenhet när hon dött men jag tänker ändå på hur det kan ha sett ut.

    Man vill ju helst ha den finaste bilden av sin mamma på näthinnan….

  11. Kärlek o styrkekramar till dig vännen <3

  12. Ni kämpar på väl, en del kan vara svårare än annat. När man har nått en gräns kan man bara blicka bakåt, minnas det svåra men även kunna se glädjen.

  13. innehåller den socker eller dt du äter? Hänger ej riktigt med nu 😛

    Blir intressant! DU får säga vad du tycker om det!

    Ja nu är det full ös med träningen efter en veckas vila och körde älskade combaten idag and it feeeeeeeeeeeeeeelt goooooooooood! 😛

    japp är inne på fas 1, vecka nr 2 av 4. Hade min gottedag förra måndagen så får ju se till och loosa dt jag har gått upp och hur mkt dt e vill jag ej veta 😛 kmr ej väga mig förens i slutet av juni 😛

    Men efter 4 v på fas 1 kmr jag gå tillbaka t fas 2 sedan skall dt bli en ny utmaning med fas 2 🙂

    Puss sweetie

  14. Usch vad hemskt. sänder massa <3

  15. det här kommer jag skicka en kram för. eller typ 100. kram på dig.

  16. Efter ett så berörande inlägg (ja…jag läste hela:-) Känns min lilla kommentar här fjuttig, men har du läst mitt sms? Ska kolla nätet nu efter biljetter!

    Kramar!!

  17. vilken superstark tjej du är vännen. Skickar massa kramar!

  18. Tittar in å önskar dig en god natt så småningom =)

  19. Usch, din stackare! Undrar vad som driver en människa som din mormor att vara så grym? Du har en styrka och du använder den för att komma framåt i livet. Så häligt befriande att läsa!

    Kram

  20. Tjejerna har försökt dra ner blommorna ett par gånger, men vet nu om att det är väldigt förbjudet!

  21. Åh vad jag gråter…. min vän….

    1. Sojka framtid says:

      @Fnulan, Men hjärtat! Det var inte meningen .. KRAM♥

  22. Kram!

    Min morfar dog i cancer och när jag såg honom sista gången reagerade jag precis som du, det är är inte min morfar. Och det var kanske så, just då var det inte morfar som jag ville komma ihåg honom utan jag har valt att ha kvar andra fina minnen.

    Många kramar vännen!

  23. Jag finner inga ord. Skickar en massa kramar till dig!

  24. Så mycket du har gått igenom. Hoppas skrivandet hjälper dig att bearbeta allt.

    Jag vill så gärna tro gott om alla människor och försöker komma på varför din mormor gjorde som hon gjorde. Du har säkert funderat på det tusen gånger. Jag föreställer mig att du skulle må bra av att förlåta henne (kanske på avstånd så hon inte skadar dig igen) även om hon inte är värd det. Dessa negativa känslor kan ju trycka ner dig.

    Hoppas jag inte går för långt nu men jag kände mig tvungen att säga något eftersom jag känner igen en del av det du skriver om…

    Kram fina du

  25. Att skriva är ett bra sätt att bearbeta. För sin egen skull…

    Kram

  26. Åhh, fina sis tror att vi har mycket att prata om…ang uppväxt mm Min mamma fick ju en hjärnblödning förra veckan, hemskt att se min fina mamma så sjuk, men hon lever om än förlamad på vänstra sidan, hon fick mig också när hon var 19 år..kramar i massor sis

  27. […] WordPress.org « Jag klättrar uppåt… forts. på jag talar ut. […]

  28. Åh, det är så starkt av dig att berätta om detta, måste ändå vara skönt att kunna skriva av sig så, men otroligt jobbigt. Stora kramar!

  29. Åååh vilket sårgligt inlägg 🙁 Inte kul att behöva se någon nära som man älskar på det viset 🙁
    kram

  30. tack för att du delar med dig!
    leka på onsdag? kram <3

  31. Skickar massor med kramar <3 Kan inte ens tänka ej vad du gått igenom 🙁

    Kramar

  32. Känner igen mig i en del av det du skriver faktiskt, däremot kan jag inte ens föreställa mig ur det är att förlora sin mamma. Beklagar verkligen !!
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.