Skammen efter en förlorad mamma!

heaven moln

Jag vet att min mamma inte var perfekt för vem är det. Bara för att jag skrev om mamma var inget sätt att smutskasta henne. Jag älskar och älskade henne och det är en del av vem jag blivit. Hon hade ju sina problem och jag har förlåtit henne. Jag känner inte nu i efterhand att åh om någon hade räddat mig. Hon var också den jag älskade högt och mest på denna jord. Det var hon jag kunde dela allt med. Det känns också jobbigt att man ska behöva känna skamm för hur man förlorade sin mamma. Allt är inte helt klart i vad som hände men hon började dricka dom sista åren. Varför är väl en gåta men hon har varit med om ännu mer än man själv varit. Kanske kom det ikapp henne. Hon var inte den där alkisen på bänken. Hon var en fin och god kvinna.

Jag tycker det är jobbigt ibland att säga vad hon dog av. Jag önskar att jag kunde säga att hon kämpade för sitt liv, att hon gjorde allt för att vara med oss. Men så var inte fallet. Det var ingen sjukdom. Inte någon fysisk sådan. Det smärtade mig att säga det. Kommer vi som är berörda av detta någonsin repa oss från detta. Känslan av att någon vill ta sitt liv. Välja den andra vägen.

Jag önskar att denna värld var lite mindre fördomsfull. På många sätt. Jag vill bara gråta och skrika. Kan inte folk förstå! Jag vet inte om jag försöker lura mig själv att allt är okej med allt. När jag läser i bloggar så blir man ju påmind om sitt eget liv och vad man varit med om. Min mammas kropp orkade inte det livet hon levde. Hon behövde leva ett annat för att leva med oss. Man kan inte släppa tanken av att hon inte ville va med oss mer…

Uppdatering: Min mamma begick alltså inte självmord. Jag pratar om känslan av det hela. Att hon fick ett val och veta att om hon fortsätter som hon gör så skulle kroppen inte klara det. Hon dog för att hon blev sjuk i njurar och lever. Vi vet egentligen inte hur hon tänkte då vi inte fick reda på att hon först låg på sjukhuset och när vi väl fick reda på 10 dagar senare så kunde hon inte prata för min äckliga mormor höll tyst om det för hon påstod att mamma inte ville berätta! Och om min mormor kan vi ta en annan dag…

0 svar på ”Skammen efter en förlorad mamma!”

  1. Viktigt ämne, svåra, jobbiga känslor. Min mans lillebror tog sitt liv när vår yngste son föddes för ett år sedan (det var den enda min man hade kvar). Så det var fruktansvärd sorg och lycka samtidigt. Men det blev nästan skam att vara bebislycklig eftersom vi även hade sorg. Så dubbelskam :-/ Kram på dig

  2. Beklagar värkligen att ni fick gå igenom det och ha alla känslor kring det idag. Det går inte riktigt att ta in när någon tar sitt egna liv. Det känns som ett dåligt skämt och man väntar på en förklaring som aldrig kommer. Hur man än pratar eller skriver om det så blir någon sur över det. Har man aldrig gått igenom det så vet man aldrig hur det känns. Strunta i dem som kritiserar dig för det du skriver. Det är dina känslor och din blogg. Det kan ingen ändra på eller sätta sig över. Tillåt dig att känna det du känner, det var din mamma, inte de andras. Massa kramar!!!

  3. Puh… sitter här med gåshud på armarna och var tvungen att läsa igenom ditt tidigare inlägg om din mamma igen. Vad stark du är som delar med dig av detta!

    Hoppas att du inser att du hjälper andra när du skriver om sådana här svåra ämnen. Det finns andra där ute som nu inser att de inte är ensamma. Heder åt dig!
    Kram!

  4. Usch, måste vara jobbigt för er som är lämnade kvar med denna erfarenheten. Men förhoppningsvis lider/mår hon dåligt mer. Personligen tror jag inte att det handlar om att er mamma inte ville leva med er utan hon klarade inte av att besegra sin “sjukdom”. Och det är nog hårt att inse att man är besegrad och ta den utvägen.

    Jag har läst din blogg ett tag nu och du verkar vara en sjukt glad person som hittar det positiva i allt.
    Att du tror du eventuellt lurar dig med att det är ok med allt,v det tror jag inte. Det handlar nog snarare om att sålänge du inte blir skadad så är det ok. Och du verkar vara öppen för mycket så fortsätt i den riktningen. Det verkar vara du(fast vi kan tveka på vårt JAG ibland)

    Tack för uppmuntrande läsning 🙂

    1. Men gud tack för dina fina ord! Och ursäkta jag är så sen på att svara på kommentaren. Försöker komma ifatt nu. Har varit lite mycket.

      Kram och tack för ditt uppmuntrande kommentar! <3 kram

  5. Största kramen till dig finis.
    Skammen, ja den är inte rolig. Jag har idag kommit så långt att jag känner inte längre någon skam i det livet min pappa levde.
    Han var alkolist, använde sig av narkotika. Men, det var inget jag kunde göra något åt.
    Pappa valde det livet framför familjen och det var hans val. Tro mig!
    Jag hatade pappa men inte idag. Jag älskar honom och saknar honom så det gör ont.
    Vart vill jag komma med det här då? Vet inte?
    Kramkram

    1. Beklagar tillbaka! Tack för dina ord. Det betyder mycket att höra hur andra har haft det! Inte lätt det där. Jag älskar min mamma och har alltid gjort det. Jag har förlåtit allt. Har ju varit med om värre saker och hon har alltid varit en jätte bra stöttepelare på något sätt. Min mamma kunde jag dela precis allt! 🙂

      Kram! <3

  6. Usch så hemskt, inte nog med att ha förlorat din mamma utan även “behöva” skämmas o förklara… förstår det måste ha varit fruktansvärt tungt! Hoppas du har fått bra hjälp av nära runt om dig men även professionell. Modigt av dig att berätta! Viktigt att kunna prata om eftersom det är så man får bort skam. Det är tyvärr vanligare än man tror.. Stora kramar <3

  7. Usch så trist med mormor, hur kan man vilja hindra de närastående från att veta, sånt här håller man inte hemligt för barnen (er) 🙁 Det ger i slutändan ett större lidande för de som blir kvar än de behöver, det räcker med att någon är på väg bort och på det här sättet när någon väljer den här vägen … än större anledning att dela med er ♥

    Ingen kan veta eller dela någon annans börda, det mamma din bar inom sig ville hon uppenbarligen inte att ni skulle få reda på och visst det kan man ju förstå men inte alltid att det gör det lättare för de efterlevande att bära, att undra varför hon valde att ändå inte sluta och varför varför varför om allt därikring som aldrig får några svar.

    Jag tror att upplevelser av detta slaget är svårt för andra att ta till sig, de vågar eller vill inte prata om det som är så här svårt för någon, de drar sig undan eller tror sig veta hur ni kände och känner och så finns de dom som faktiskt bara bryr sig om er och att era känslor är de viktigaste oavsett vad som hände och era tankar, känslor och funderingar kan ALDRIG vara fel.

    puss finaste ♥

    1. Vad skönt att få höra från annat håll at det inte var okej från min mormor. Inte roligt alls.
      Tror som du säger att det kanske är så att det är svårt för folk att ta till sig. Tack för dina fina ord! Puss fina! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *