Familjen

Mamma, idag är det 4 år sen du lämnade oss!

Ja på facebook ser man alla glädjans ord. Hurra för Sverige, nationalsång och festligheter. Men jag spolar denna nationaldag och dess flagga i toaletten. Det är min mammas dag! Iaf för mig, min familj och mina syskon. När denna dagen närmar sig så har jag mamma i tankarna nästintill konstant. Men jag tar det inte djupare än så. Jag har någon slags mur som skyddar mig. Och det känns som att trycker jag inte bort känslorna så kommer smärtan kännas som igår. Och jag undrar om jag klarat av att känna så. Jag hade känt att jag gått i bitar igen.

4 år har gått, 4 år utan mamma. Något jag trodde var omöjligt att jag skulle överleva utan mamma. Det har varit det värsta scenariot i mitt liv. Det var så overkligt. Men jo det kunde hända mig. Mamma blev endast 44 år gammal. Hon lämnade 3 barn efter sig. Mig, min syster som endast var 16 år och min bror 8 år. Livet är bra orättvist. Det där ögonblicket när vi måste berätta för vår bror. Jag och syster visste ju vad som var på väg att hända.

När jag var där på sjukhuset var jag gravid. Ibland undrar man om jag blev gravid av en mening. Meningen att jag skulle hinna viska i mamma öra att jag var gravid. Att jag väntade hennes första barnbarn. Det dog senare i magen på mig någon gång då utan att jag visste om det. Vet inte om mamma förstod det. Eftersom hennes organ sakta blev sjukare och läkaren sa att det då bildas gifter i kroppen som förgiftar hjärnan så vet jag inte hur mycket hon uppfattade mig men det var en otroligt känslomässig stund. Jag sov flera nätter vid hennes sida. Min mamma, min starka mamma, så svag och hjälplös.

Att sitta där och ge henne vatten för att hon var törstig. Det var en sån liten svamp som man fuktade med vatten. Hon fick inte dricka vatten för hon samlade vatten på sig. Så man fick fukta hennes läppar och låta henne suga i sig lite vatten från svampen.

Jag sitter här med tårar i ögonen. Ögonblick som jag vill dela med min mamma, mina fina barn, hennes fina barnbarn. Smärtan av stunderna på sjukhuset, min dåliga relation med min sadistiska mormor. Fy, så mycket som man vill lämna bakom sig men ändå inte. Jag vill inte glömma min mamma. Jag kan aldrig glömma min mamma men åh vad jag önskar att jag bara för en kort stund, bara en liten lite stund fick träffa min mamma igen. Få krama henne, visa mina barn. Höra henne när hon tramsar med mina barn och säger sina tokigheter som hon kan göra. ♥ (stor suck)

Du kanske också gillar...

0 Comments

  1. Så vackert skrivet, och vilken saknad.
    Stor KRAM till dig!

    1. Tack! <3 Kram

  2. Fint skrivet…nu har jag båda mina föräldrar kvar, men min pappa har varit nära döden ett par gånger.
    Förlorade dock min mormor och farmor samma år med 4 månaders mellanrum och då väntade jag Xander.
    Vad sorgligt att du förlorat ett barn, vet också hur det känns. Förlorade en bebis i v.11+ 2004.
    Men jag vill bara påminna dig om att din mamma sitter på ett moln med vita vingar och tittar ner och skyddar er samt ger er styrka.
    Jag tror och vet att hon är väldigt stolt över dig och din sambo för att hon har så fina barnbarn:-)

    Massor av kramar.

    1. Tack för dina fina och vackra ord! 🙂 Jag försöker verkligen tänka att min mamma ser men det är svårt!
      Kramar!

  3. Å där fick jag massor av tårar i mina ögon…
    Du ska veta att din mamma är med dig överallt, hon ser dina fina barn leka och stoja omkring.
    Hon finns, i en annan värld där inte vi har tillträde ännu.
    Min pappa omkom i en bilolycka för 13 år sedan. Han finns med mig och min familj vart vi än går.
    Jag är säker på att han och Lillemannen har samtalat ett antal gånger. För ca två år sedan visade jag ett kort på min pappa för Lillemannen. Han hade då aldrig sett morfar. Jag pekar på kortet och frågar; vet du vem det här är? Lillemannen svarar; Ja men de e ju morfar!
    Tror du att jag fick rysningar på hela kroppen?
    Skickar en stor kram till Er alla en dag som denna <3

    1. Tack för dina fina, vackra och värmande ord!

      Ja det var verklige creepy!!
      kram<3

    1. Tack! <3 kraaam!

  4. Så otroligt vackert skrivet, och jag beklagar verkligen sorgen. Kan och vill inte ens tänka mig ett liv utan min mamma.. Min mamma är min bästa vän.

    Skickar en hel hög med styrekramar till dig på din mammas dag <3

    1. Tack! <3 Betyder mycket med dina fina värmande ord! 🙂

  5. Charlie says:

    Massor av kramar till dig hjärtat

  6. Beklagar värkligen att din mamma gick bort <3

  7. Så fint skrivit! Att dela med dig av en sådan sak till oss helt okända.
    Kan inte tänka mig ett liv utan min mamma.
    Men när man läser sånt här så inser man att den dagen kommer, man vet inte när bara…

  8. vad hemskt att din mamma gick bort så ung! jag beklagar verkligen! jag hoppas att ni fick många fina och härliga stunder som du kan vårda ömt, minnas och prata om!

    om det är som du beskriver, att om du tar ner muren så kommer känslorna vara lika jobbiga som när hon gick bort, så låter det som om att du inte har bearbetat hennes bortgång. vi är experter på att stänga ute det som gör ont – iallafall dem flesta av oss. men för att vi ska orka ett helt liv med upp- och nedgångar så behöver vi bearbeta de jobbiga händelserna runtomkring oss likväl som vi behöver suga åt oss av allt det positiva som händer! det är därför den jobbiga biten – bearbetningen är så otroligt viktigt – för att vi ska orka hela livet!

    jag jobbar som kurator och jobbar mycket med just kris-bearbetning. så mitt råd är ju naturligtvis att du vänder dig till någon som kan hjälpa dig bearbeta det här! det innebär inte att du ska sluta sörja eller vara ledsen för din mammas bortgång. men det kanske kan hjälpa dig att läka lite mer!

    en jättestor STYRKEKRAM till dig!

    1. Tack! 😀 Ja jag får se vad jag känner just nu känner jag inte att jag har något att bearbeta men var sak har sin tid och behöver jag så går jag till någon. 🙂
      KRAM<3

  9. beklagar naturligtvis att barnet dog också! måste ha varit en otroligt jobbig period 🙁

    1. Tack! Jo det är alltid tufft men jag tror allt har sin mening. Då var det naturligtvis jobbigt men idag känner jag inte alls att det är jobbigt. Tvärtemot är jag glad för allt som hände. Sen var det trots alls väldigt tidigt i graviditeten. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.