Ja på facebook ser man alla glädjans ord. Hurra för Sverige, nationalsång och festligheter. Men jag spolar denna nationaldag och dess flagga i toaletten. Det är min mammas dag! Iaf för mig, min familj och mina syskon. När denna dagen närmar sig så har jag mamma i tankarna nästintill konstant. Men jag tar det inte djupare än så. Jag har någon slags mur som skyddar mig. Och det känns som att trycker jag inte bort känslorna så kommer smärtan kännas som igår. Och jag undrar om jag klarat av att känna så. Jag hade känt att jag gått i bitar igen.

4 år har gått, 4 år utan mamma. Något jag trodde var omöjligt att jag skulle överleva utan mamma. Det har varit det värsta scenariot i mitt liv. Det var så overkligt. Men jo det kunde hända mig. Mamma blev endast 44 år gammal. Hon lämnade 3 barn efter sig. Mig, min syster som endast var 16 år och min bror 8 år. Livet är bra orättvist. Det där ögonblicket när vi måste berätta för vår bror. Jag och syster visste ju vad som var på väg att hända.

När jag var där på sjukhuset var jag gravid. Ibland undrar man om jag blev gravid av en mening. Meningen att jag skulle hinna viska i mamma öra att jag var gravid. Att jag väntade hennes första barnbarn. Det dog senare i magen på mig någon gång då utan att jag visste om det. Vet inte om mamma förstod det. Eftersom hennes organ sakta blev sjukare och läkaren sa att det då bildas gifter i kroppen som förgiftar hjärnan så vet jag inte hur mycket hon uppfattade mig men det var en otroligt känslomässig stund. Jag sov flera nätter vid hennes sida. Min mamma, min starka mamma, så svag och hjälplös.

Att sitta där och ge henne vatten för att hon var törstig. Det var en sån liten svamp som man fuktade med vatten. Hon fick inte dricka vatten för hon samlade vatten på sig. Så man fick fukta hennes läppar och låta henne suga i sig lite vatten från svampen.

Jag sitter här med tårar i ögonen. Ögonblick som jag vill dela med min mamma, mina fina barn, hennes fina barnbarn. Smärtan av stunderna på sjukhuset, min dåliga relation med min sadistiska mormor. Fy, så mycket som man vill lämna bakom sig men ändå inte. Jag vill inte glömma min mamma. Jag kan aldrig glömma min mamma men åh vad jag önskar att jag bara för en kort stund, bara en liten lite stund fick träffa min mamma igen. Få krama henne, visa mina barn. Höra henne när hon tramsar med mina barn och säger sina tokigheter som hon kan göra. ♥ (stor suck)