Ja nationaldagen för mig är inte som för alla andra! Igår orkade jag inte ta upp det för det var mammas 3 års dag. Hon gick asså bort för exakt 3 års sen den 6 Juni. Så för mig är den allt annat än firande. Dagen hon gick bort skrev jag detta:

 

“Idag tog du dina sista andetag, nu har du lugn och ro. Älskar dig och du finns i mitt hjärta för evigt. Jag Louise och Micki ska hålla oss starka tillsammans. Vaka över oss. Jag har sagt det jag behöver och du vet allt. Känns skönt att ha allt sagt. Nu ska jag njuta av dem bra minnena vi har tillsammans. Dem bär jag alltid med mig. Pappa skicka en bild på dig när du väntade Louise. Vackra mamma, fan vad det känns tungt men ändå vet jag att nu slipper du lida. Jag tror du försökte säga igår att du älskar oss och inte orkar mer. Jag såg det i dina ögon! Mamma jag älskar dig! Och det vet du!”

Jag saknar dig så det gör ont! Det är så overkligt att hon ligger där i graven. Varje gång jag besöker den känns det likadant och overkligt fast jag sett hennes döda kropp. Jag önskar ingen annan få uppleva det jag och min familj gått igenom. Det är så orättvist. Jag var för ung för att förlora en mamma men vad säger man om mina syskon som var ännu yngre än mig. Idag är dem 19 och 11 år.

Tänd ett ljus för min mamma här evigaminnen.se.

Vill du läsa mer om detta klicka här och scrolla förbi detta inlägg.