Tankar från då och nu!

Idag hörde jag en låt som fick mig att tänka tillbaka och skriva min egen lilla text. Sjung den med melodi eller bara läs. Det gick rätt spontant och fort så är där något fel i texten får ni bortse från det. <3

Jag sitter i bläddrar i gamla skolkatalogen och ser ansikten bleka bort. Familjer trasas sönder och tårarna rinner över stan.

Men historien fortsätter och vissa blir kvar. Andra drar och vissa lämnar denna jord. Det är något som hör till vår uppväxt.

Åren har gått men det finns fortfarande de som bleknar bleknar bort. Det kunde varit du eller jag. Men för oss slutade det bra. 

Man växer upp och livet förändras. Man skaffar familj och vill som de flesta andra att sina barn ska bli bra. Man vill skydda de till varje pris. Vilken förälder vill inte det. Men för vissa föräldrar lämnar det blekta spår av något som en gång var. 

Man ser allt från ett annat perspektiv. Nu är man själv förälder. Och står på andra sidan. Man önskar inte sin värsta fiende detta. Där sorgen sitter kvar trots att tiden går och går.

Åren har gått men det finns fortfarande de som bleknar bleknar bort. Det kunde varit du eller jag. Men för oss slutade det bra. 

/Ann-Sofie Sojka

Känner du att du känner igen dig i texten? När jag var lite älskade jag att skriva ihop texter. Jag har allid tyckt om att skriva av mig. Mamma sa ofta till mig att skriva ner mina tankar. Det gjorde hon med. Och visst hjälper det. <3

Sanningen om mitt mående

En fin vän till mig skrev att det ser ut som att jag haft en bra jul trots allt. Och det har varit så himla mysigt och man glömmer allt det jobbiga. Mina barn och deras glädje gör att jag stannar upp i stunden.

Men till sanningen hör att när jag jobbar kan jag inte äta. Jag lever på kaffe om dagarna och när jag kommer hem så kan jag faktiskt äta middag för då äter jag med barnen och vi har (oftast) en mysig stund där vi kan dela med våra tankar om vad vi gjort om dagarna. Jag brukar börja berätta om min dag, sen är det Isaks tur och sen Elias. När någon pratar får ingen annan prata.

Så jag överlever dagen och njuter på kvällen med barnen. Men nu har det ju varit jul och då kan man glömma bort allt som är jobbigt. Man kan inte gå omkring och må dåligt dygnet runt för det är ingen som mår bra av det. Jag har också lärt mig hantera det jobbiga när jag är med barnen. Att då bara fokusera på de osv.

Men på dagarna så kan jag inte hjälpa att jag inte mår så bra. Tankarna snurrar men oftast har jag att göra så då flyter allt på. Jag inser nu att jag nog är en grubblare ändå. Svårt att låta bli. Men jag försöker tänka positivt för det kommer bli bra till slut.

IMG_7779

Mina gullungar i sina nya julklappar! (mössa, vantar och halsduk). Elias fick även en Batman mössa men har hellre sin Olof-mössa. <3

Och ja nästa år ska jag ta nya tag igen och komma igång med träningen för man mår ju faktiskt bäst av det men just nu vill jag endast vara med mina barn när jag har ledig tid. <3

– Vissa gör bara allt för att synas! –

image

Äntligen har jag fattat att vissa personer verkligen gör allt för att synas. Hur långt är man beredd att gå? Jag är inte en av de. Jag har kanske inte lika stort antal läsare men de jag har är mig trogen och ser mig för den jag är. Jag vågar vara avslappnad och vara mig själv. Och inte trampa på andra för att nå dit jag vill.

Jag vill kunna tycka om det jag ser i spegeln. Vissa har bara totalt dålig självkänsla men inser det inte själv. Själv vågar jag säga att jag jobbar på det varje dag. Livet går i vågor och jag vet att jag är så otroligt stark. Jag har bara svårt att säga det till mig själv ibland. Svårt att ta emot ord som säger att jag är så jäkla bra.

Och ni som läser. Låt inte skenet bedra när ni läser bloggar. I en blogg kan mycket framstå som att det är bra utan att det är det. Jag försöker iaf hitta en balans i mitt bloggande. Inte alltid så lätt. Men jag försöker iaf vara mig själv. ❤

Skammen efter en förlorad mamma!

heaven moln

Jag vet att min mamma inte var perfekt för vem är det. Bara för att jag skrev om mamma var inget sätt att smutskasta henne. Jag älskar och älskade henne och det är en del av vem jag blivit. Hon hade ju sina problem och jag har förlåtit henne. Jag känner inte nu i efterhand att åh om någon hade räddat mig. Hon var också den jag älskade högt och mest på denna jord. Det var hon jag kunde dela allt med. Det känns också jobbigt att man ska behöva känna skamm för hur man förlorade sin mamma. Allt är inte helt klart i vad som hände men hon började dricka dom sista åren. Varför är väl en gåta men hon har varit med om ännu mer än man själv varit. Kanske kom det ikapp henne. Hon var inte den där alkisen på bänken. Hon var en fin och god kvinna.

Jag tycker det är jobbigt ibland att säga vad hon dog av. Jag önskar att jag kunde säga att hon kämpade för sitt liv, att hon gjorde allt för att vara med oss. Men så var inte fallet. Det var ingen sjukdom. Inte någon fysisk sådan. Det smärtade mig att säga det. Kommer vi som är berörda av detta någonsin repa oss från detta. Känslan av att någon vill ta sitt liv. Välja den andra vägen.

Jag önskar att denna värld var lite mindre fördomsfull. På många sätt. Jag vill bara gråta och skrika. Kan inte folk förstå! Jag vet inte om jag försöker lura mig själv att allt är okej med allt. När jag läser i bloggar så blir man ju påmind om sitt eget liv och vad man varit med om. Min mammas kropp orkade inte det livet hon levde. Hon behövde leva ett annat för att leva med oss. Man kan inte släppa tanken av att hon inte ville va med oss mer…

Uppdatering: Min mamma begick alltså inte självmord. Jag pratar om känslan av det hela. Att hon fick ett val och veta att om hon fortsätter som hon gör så skulle kroppen inte klara det. Hon dog för att hon blev sjuk i njurar och lever. Vi vet egentligen inte hur hon tänkte då vi inte fick reda på att hon först låg på sjukhuset och när vi väl fick reda på 10 dagar senare så kunde hon inte prata för min äckliga mormor höll tyst om det för hon påstod att mamma inte ville berätta! Och om min mormor kan vi ta en annan dag…

Smize!

How to Smize? How to smile with your eyes?

smize 00 smize 01 smize 02 smize 03

Något man borde lära sig själv! Iaf bli bättre på. Tänk så naturligt det kommer för dom små barnen. Har ni tänkt på hur tacksamma barn är egentligen. Trots att dom kan vara jobbiga och trotsiga och att många föräldrar många gånger säger att fy dom är inte tacksamma någon ting. Men tänk då hur lätt det är att göra dom glada, att ge dom den där lilla extra tiden. Ja det är ju faktiskt både tacksamt och då ser man ju tacksamheten i barnet. Lätt att glömma faktiskt. Sen är barn barn. Jag lovar man själv att inte glömma det. Jag fick växa upp och höra hela tiden hur jag inte var tacksam hela tiden. Hur jag hela tiden gjorde fel och aldrig gjorde rätt och jag vet att jag kände att jag verkligen försökte. Jag ska inte glömma. Hur jobbigt det än kan vara med barn ibland. ♥

Jag fick stryk av mamma som barn…

Jag tänkte på det här då frågan kom i ett forum. Vad ska du inte göra mot dina barn som du själv blivit utsatt för? Vad har du svurit att inte göra mot dina barn? Är du rädd för att göra samma sak mot dina barn som dina föräldrar gjort?

Jo innan jag fick barn så var rädslan stor! Skulle jag bli som min mamma. Jo jag älskade min mamma. Jag saknar min mamma varje dag. Det fanns ingen som henne. Hon hade ju bra sidor med. Men tyvärr hade hon några sämre sidor med. Hennes humör. Hon svängde snabbt och kunde bli helt hysterisk. Hon kunde skratta när hon blev förbannad. Lite creepy så där men iaf. Förutom sina utbrott kunde hon också slå mig väldigt mycket. Min uppfostran var så att man slog och rädslan skulle då göra att man inte gjorde om det. Eller var det så? Ibland undrar jag om mamma bara behövde slå av sig på mig…

ledsen jag

Ja kanske är det tack vare det som jag inte fick ett enda IG. Mamma hade ju sagt att jag skulle få så mycket stryk om jag kom hem med ett IG. Så jag klarade ju det. Jag vågade ju inget annat. En gång på gymnasiet. Första gången jag fick en IG varning var på Engelskan. Jag var ju mest och fikade på lektionerna. Jag bröt ihop framför läraren och hon blev helt förskräckt. Hon fattade att jag inte vågade gå hem med den varningen och jag berättade för henne. Hon rev då lappen och sa att hon sätter godkänt på mig om jag lovar att läsa igenom en bok och svara på frågorna längst bak. Det gjorde jag självklart.

Men jag blev väl hyfsat normal ändå. Men jag har gått igenom mycket i livet som jag kanske hade sluppit gå igenom om det inte var för min uppväxt. Tack vare psykolog så fick jag mycket hjälp. Men också genom mycket självhjälp och läsning. Jag tog upp det med psykologen att jag var rädd för att skaffa egna barn. Mamma hade ju själv blivit misshandlad av sin mamma och haft en fruktansvärd uppväxt. Skulle jag kunna bryta trenden, bandet, kedjan? Psykologen hjälpte mig att inse. Eller egentligen inse det jag redan insåg. Att allt detta som hände hänt och att jag inte vill göra samma. Att jag sitter och tar upp det med henne gör att jag har insikt i det hela. Det hade inte mamma.

Jag har förlåtit mamma. Jag har rett ut det där. Jag älskar henne och önskar hon var här. Jag vet att hon inte ville skada mig utan hon hade problem med sig själv. Men jag är medveten och har läst på hur man kan uppfostra sina barn utan att höja en hand. Dom visste inte bättre på den tiden. Och kärleken och värmen gör att allt kommer på plats. Ger man bara barnen en massa kärlek så kommer allt av sig själv. Jag är inte rädd längre. Jag vet att jag kan bättre än tidigare generationer. ♥

Har du själv några rädslor att bli som din mamma?

Minnen av min ätstörning och att vara självdestruktiv!

Ann-sofie (78) face

Ja här kommer något som ni inte visste om mig! Jag bara kom att tänka på det. Och det är lätt hänt för att jag tror att har man någon gång haft en ätstörning så finns det alltid där i ryggraden. Jag jobbar fortfarande med att få en balans med mitt tänk, med träningen, med vad jag stoppar i mig osv. Jag har lätt för att frossa och sen få dåligt samvete. Senast i förrgår så låg jag och funderade om jag skulle gå till toa och spy upp allt jag stoppat i mig. Det blev ju lite för mycket. Jag gjorde såklart inte det. Jag vet ju vad jag sätter igång då. Jag har kommit så långt i mitt beteende och från det självdestruktiva. Man tänker samtidigt på hur fantastiskt och långt man har kommit. Man ska tycka om sin kropp. Man ska ta hand om den. Man ska inte skada den för att man ibland blir arg på den eller hur man själv är eller vad nu som kan ha hänt.

Men gud som man hållit på. Slå sig själv för att man inte är nöjd, knipa i magen för att den är för fet, bli arg på sig själv för att man inte tycker man är perfekt, skada kroppen på olika sätt så fort man är ledsen. Nä nu är jag snäll mot min kropp. Jag försöker så gott jag kan. Ingen är dock perfekt inte ens den “perfekta”!

Därför ännu extra viktigt att påminna sig här och nu så bra vi är.

Så haka på fredagspeppen nu på fredag! ♥

“Spread the love”

Isak börjar träna! Och jag talar ut om något jag inte sagt till någon…

glad Isak badar

Idag ska Isak prova Judo. Efter min uppväxt så känns det extra viktigt att Isak tidigt börjar på någon sport eller träning. Det är självklart inte blodigt allvar men minns att mina föräldrar var mycket mesiga på den biten. Kanske hade jag haft en lättare skolstart och ha mer självkänsla. Jag hade det ganska tufft i låg och mellanstadiet för jag var så känslig. Jag vill inte att Isak ska bli så eller vara rädd och blyg för att hitta på saker. Min uppväxt kan jag ta i något annat inlägg om någon skulle vara nyfiken. 😉

Vi har kollat runt och vill låta Isak testa det mesta. Men vi ska också försöka lyssna på honom för att se hur han verkligen påverkas av olika saker. Nu när man fått barn minns man mycket tillbaka. Mamma var sur på mig för att jag aldrig fullföljde något men när jag väl fastnade för badminton så slutade jag för att min lärare var för närgången mot mig. Jag kände obehag och slutade men vågade inte säga till mamma. Så hon trodde ju att jag ännu en gång slutade bara så där och hon hade ju betalt för en helt ny termin så hon blev sur. Men kanske hade hon kunnat luska fram det eller något? Jag vill tro att jag lättare lyssnar på mitt barn och kanske upptäcker om det skulle vara något sådant för fy fan bara tanken av att mina barn skulle vara med om samma. Det vill jag inte! ♥

Att ha och inte ha familj…

Jag har som många vet förlorat min mamma. Och efter det så har det inte känts som att man har så mycket familj och det har jag inte heller. Jag har tänkt hela tiden att jag bygger en vacker dag upp min egen och den ska minsann ha en bättre sammanhållning. Jag växte upp med en låtsaspappa och min mamma. Min morfar fanns också med men gick också bort under de senaste åren precis som mamma och en moster till mig. Vi som redan var en lite familj blev en väldigt ännu mindre familj.

Iaf min mamma och pappa hade ingen bra kontakt med sina familjer. Dom skyllde på sina släktingar och det blev ingen kontakt. Pappa hade kontakt med farmor och det var typ den enda som han hade kontakt med. Men hon dog också under senare åren. Och nu finns det inte många. Inte många på min sida. M har inte många men han har iaf hela kärnfamiljen som han växt upp med. Dom har nu blivit min familj med. Jag har ju några få av mina och dom håller jag nära mitt hjärta och bonusen är M:s familj som nu också är min familj.

På tal om familj så var jag hos faster eller som vi kallar henne “amme” Enti. Hon har fått en fin marklägenhet och gissa om man är avundsjuk! Hon bjöd iaf på lyxig brunch och jag kom dit med Isak och Elias. Vi kunde njuta av deras uteplats och man blir helt lycklig av att sommaren är här! Galet asså men underbart. 🙂

Idag ska jag hämta Isak tidigare på dagis och träffa ett helt gäng mammor på Nova Lund! Kommer bli övermysigt och där är flera som jag inte ens träffat. Tror till och med att jag bara träffat en och det är Evsi. Så det ser jag fram emot! 🙂

 

Jag är sociala nätverkens all in-mamma!

image

I senaste numret av Mama kan man läsa om #påsmällenpåwebben. Ja det har ju blivit rätt stort där här eller rätt och rätt. Mycket stort har det blivit med det sociala medierna med att blogga, twittra, instagramma, facebooka med mera. Hur ser ni på det hela? Jag personligen kan tolkas som det sociala nätverkets all in-mamma. Visst men ett stort men är ju att folk faktiskt inte vet vad jag INTE skriver. Så visst är jag all-in men jag anser mig ändå nätsmart. Jag har skrivit det innan att jag är väldigt personlig i min blogg men aldrig privat. Jag tycker ju man ska tänka på vad man lägger ut, hur man vill uppfattas av andra och att man faktiskt skapar sig en image på nätet och något att leva upp till sina läsare. Fast jag tycker det är ganska enkelt ändå. Att vara sig själv både på nätet och i det privata livet kommer man längst med. Att spela någon annan kommer man sällan långt på!

image

 

178002_438568109548860_826075764_o