Allmänt

2 år sen idag…

Just nu läser jag detta som jag skrev i en gammal blogg 2009-05-26 och bara gråter. Det känns som igår. 11 dagar efter det var det den 6 Juni och du lämnade oss kvar utan dig.
“Starka ord

Igår fick jag reda på att min mamma ligger döende på sjukhuset, det var det värsta jag sett. Dem vet inte hur långt hon har kvar. Det värsta är att hon legat inlag i 10 dagar utan att jävla mormor har sagt nått!!! Är så jäkla förbannad på henne. Hur kan hon göra så, det kunde vara 10 extra dagar av mammas liv! Det kändes också tungt när jag följde med Louise in, hon blev så chockad. Hon tyckte mamma så död ut. Och visst gjorde hon, jag minns att hon var ju så vacker, hur kan nått så vackert bara förfalla. Det finns så många frågor, som jag är rädd för att jag aldrig får svar på.
Min vackra mamma, jag älskar dig så! Om jag bara hade förstått. Om du bara tagit emot vår hjälp. Du finns djupt i mitt hjärta och där finns du för evigt, snart måste jag ta förväl. Läkarna sa att dem inte visste om det skulle ta timmar, dagar. Men jag finns här! Jag tänker på dig, jag hoppas att det finns ett mirakel som gör dig bra! Kanske om du kämpar, tror du inte du skulle kunna övervinna detta? Jag vill växla några ord. Vad ville du säga till mig? Ville du säga att du älskar mig med? När jag sa att jag älskar dig.
Jag vill höra din röst. Tänk om du bara kunde säga att detta var bara en hemsk mardröm. Jag vet att du älskar mig. Jag vet att du älskar mina syskon. Mickey är ju inte så gammal, suck.
Det gör så ont mamma. Jag tänker på gamla minnen. Pappa berätta igår om när Louise föddes. Hur arg du var på han och hur du skrek på han. Du får gärna skrika på mig nu. Jag vill se den starka mamma som du alltid varit. Jag minns så kul vi hade ute. Ingen trodde att det skulle gå så här långt. Jag kommer och besöker dig idag igen så klart. Du är ju min söta mamma. Jag vet att du vet att jag var där igår, när jag pussa dig och sa att jag älskar dig. Mimo såg vår kontakt och jag såg en tår i ditt öga. Inte meningen att du skulle se mig så ledsen, det minsta du behöver nu. Men idag ska jag försöka vara stark och bara finnas vid din sida. Jag älskar dig så mamma! 2009-05-26″


Det har nu gått 2 år och vi saknar dig alla så mycket! Ofta när jag tittar på Isak blir jag påmind av kärleken du måste ha känt för dina barn, oss barn. Nu får jag uppleva det. Men önskar så att Isak fick träffa sin mormor. Den smärtan kommer jag bära med mig hela livet.
Idag ska vi lägga blommor på din grav. Ett tag sen jag var där nu. Känns helt fel att du ska ligga där. Du hade varit endast 46 år nu. Ingen ålder ju.  Du skulle ju fylla år i september. Visst är det märkligt att Isak fyller år en vecka senare bara.
Saknaden är så stor!
Tänd ett ljus för min mamma här evigaminnen.se.

Du kanske också gillar...

0 Comments

  1. weronica says:

    tårarna rinner när jag läser,,, KRAM!

  2. Aggi - mamma till Emil says:

    Åh, jag får fullt av tårar i ögonen. Vad sorligt! Så otroligt orättvist. Nej, 46 är verkligen ingen ålder. Då är din mamma & min mamma födda samma år. Hoppas ni får en fin stund vid graven.

  3. Andrea says:

    Usch nä vad hemskt 🙁 vad hände för att hon skulle tas ifrån dig så tidigt? 🙁 Jag sörjer min mormor som gick bort för 1½ år sedan, och så jobbigt som det är, kan jag inte ens föreställa mig när det är ens egen mamma :s

  4. Tora - Viggos mamma says:

    fyfasen vad tungt, jag kan inte ens försöka att föreställa mig hur det måste kännas.. :(KRAM!

  5. Fiffi says:

    Vännen…. Jag kunde inte läsa färdigt för jag fick en stor klump i halsen och började att gråta. Vet vad du går igenom, min älskade pappa gick bort för snart 6 år sedan och det går inte en dag som jag inte tänker på honom lr saknar honom. Saknaden kommer alltid att finnas där och smärtan blir inte mindre (som vissa säger) men man lär sig leva med den. Stor varm kram till dig du fina!

  6. Anonymous says:

    FY sjutton för att behöva förlora nån man står nära :(Stora KramarCamilla (första bullen…)

  7. Viktkamp says:

    Finns inga ord som kan ge tröst men jag önskar att din mamma hade fått träffa din underbara son. Stora kramar

  8. Anonymous says:

    Beklagar sorgen djupt! Dina ord är såå pass starka. Förlusten av någon man älskar är obeskrivlig, fick uppleva förlusten när mitt lilla barn var 7 dagar. Det gjorde såå ont i hjärtat, mina tårar torkade av floder som jag grät. Hela min värld var onödigt. Förstår och känner med dig till 100%. Kanske inte helt då du kände av och förlorade en viktig person<3Hoppas att du med tiden kommer kunna hantera detta på någorlunda sätt..Stor kram till digNoahs mamma

  9. Ann-Sofie says:

    Tack alla för era fina ord!Noahs mamma: Men åh, jag kan inte föreställa mig förlora ett barn! Det måste vara ännu hårdare! Fast alla förluster gör ont så man ska kanske inte jämföra ändå. Livet är bra orättvist ibland!Varje dag pussar jag på Isak och är så tacksam att jag har han och vill visa det på alla sätt.Camilla (första bullen…): Du har slutat blogga va? 🙁 Trist för jag gillade din blogg! 🙂

  10. Anonymous says:

    God morgon var såå trött igår att jag inte läste vad ja skrev innan jag skickade det. Menade att jag fick uppleva Känslan av förlust, men förlorade el hamdela inte. Men själva känslan den var jobbig, speciellt när man inte har hunnit känna barnet!Ha en trevlig dag kram Noahs mamma

  11. Ann-Sofie says:

    Noahs mamma: Aha så du förlora inget barn? Gud vad skönt att det inte var så. 🙂 Vad var det som hände?Kram!

  12. Anonymous says:

    Noah var exakt 7 dagar då han blev gulare än vanligt, visade honom för bvc sköterskan men hon tyckte att det var normalt. Hennes råd var att Noah skulle vara nära fönstret då det var som ljusast. Ok tänkte jag en gammal bvc tant med erfarenhet vet säkert vad hon pratar om. Dagen efter ringer jag henne och berättar att han vägrar äta och jag tror att det är gulsot. I bakrunden hör hon Noahs skrik, hon berättar om ersättningen Nan 1 Ha prova kanske den hjälper, och annat. Förklarar att jag inte kan fortsätta samtalet måste bära Noah, då ifrågsätter hon vrf inte Noahs pappa bär honom??!!! Tänkte inte mer på detta utan åker in till akuten. Där började det hela… (Jag jobbar själv inom vården) Så fort vi kommer inför dörren så ser sköterskan Noah o kallar på läkaren direk, då förstod jag att det var allvarligt. Den dagen var läkaren samt 3 sköterskor med Noah i 4 timmar, dem stack, tog prover, kopplade ekg,, ja allt man kan tänka sig på den lilla människan. Mina tårar bara rann, normalt CRP ligger på 8, Noahs låg på 94!!! Han syresätte sig till 50%. Dagen innan var hans vikt 3200 kg (då vi träffade bvc tanten) naken vikt på akuten va 2900 kg. Bara detta är föööörrr mkt för ett barn. Inte nog med det,, jag kan begreppen inom vården ganska väl. När personalen började prata om att han "kanske" skulle klara det rasade min värld. Dem misstänkte hjärnhinne inflammation. Efter 4 timmar kommer 1 överläkare och ambulans, Noah kopplas i kuvös och vi transporteras till Lund, tillsammans med överläkare som bevakar Noah. Framme på mindre än 5 minuter. Där väntar yttligare 5 speciallister. Hjärt, lung, hjärn mm. Noah ligger på barn intensiven med alla möjliga apparater kopplade samt sond. Där börjar dem ta nya prover igen, frågar mig saker jag inte kan svara på. En fråga jag inte glömmer var, hur tröstar du Noah?? Jag bara grät, jag hade inte hunnit känna den lilla människan, hade inte landat än. Hela min värld rasade, blev så arg på bvc sköterskan, speciellt efter att doktorerna frågade hur de hela började och jag tog upp det med bvc sköterskan, förklarade dem för mig att han hade inte levt om vi inte åkte in. 4 dagar på barnintensiven, sedan 5 dagar på barn avdelning. Efter många prover kom dem fram till att det var sepsis (blodförgiftning). Tror de var 5 % av nyfödda som kunde drabbas av det. Så nu är det el hamdlulla mkt bättre, har bytat bvc sköterska och litar bara på mig själv.Nu ropar lillprinsen på migkram

  13. Ann-Sofie says:

    Men Noahs mamma vännen: Åh vad det gör ont i mig. Jag får hålla tillbaka för att inte få tårar. Vilken sköterska. Fick hon höra det efter? Det borde hon! Jag har förståt att alltid ringa 1177. Känns mer pålitligt. Men åh vad skönt att höra att han klarat sig!!!! Ingen ska behöva gå igenom något sådant! Fy fan vad rädd du måste ha varit stackaren!Och detta visar bara mer på att man ska lite till sin egen känsla först och främst. Man hade ju aldrig förlåtit sig sen! =(Massor med kramar!

  14. Anonymous says:

    Jo bvc tanten fick en ordentlig utskällning av mig, inte bara för att hon gjorde sån fruktansvärd bedömning av Noah utan även för att det inte ska hända någon annan. Efter att Noah blev bättre fick jag upp alla bilder framför mig, från att det hela började. Tänkte på tel samtalet vi(bvc sköterskan o jag) hade dagen innan. När hon ifrågsätter vrf inte mannen bärde Noah!!! Hur kunde du ställa en sådan fråga när du hör Noah skrika sa jag till henne. Svaret jag fick är det dummaste jag någonsin hört: För att det är oartigt och inte avsluta ett samtal!!!!!Ja men nu är hon ute ur vårt liv. Detta kapitlet är avslutad. Ett gott råd till alla mammor är: Lyssna på er själva!Kram

  15. Carita says:

    Usch, jag gråter!Fy vad hemskt det måste vara nått av det värsta man kan vara med om.Ja livet är orättvist och man ska aldrig ta något eller någon förgivet/n.Allt har ett slut och det är bara att försöka förvalta tiden man har på jorden så bra det bara går…Kramar/Carita

  16. Enna says:

    Beklagar sorgen<3 Jag förlorade min familj i en bilolycka för 11 år sedan.Kan inte med ord besrkiva hur dåligt jag mådde.Idag 11 år senare mår jag bra & är lycklig:) Kramar Enna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.